Helens blogg

Lördag igen då. Jag måste säga att jag tycker veckorna går rätt snabbt nu. Jag har redan varit här i snart 6 veckor, det är en och en halv månad! Det betyder att jag bara har nio månader kvar, och det låter inte så farligt, det är ju bara trekvarts år. Fast jag tycker inte längre att det är jobbigt att vara här så länge. Jag har kommit in ordentligt i familjen nu och tycker bara att det ska bli roligt att vara här såpass länge. Fast alla är ändå välkomna att hälsa på :D

I vilket fall så har jag funderat lite det senaste över det här med barn. Vad otroligt söta barn kan vara, och däremellan kan de vara totalt jättejobbiga. Att vara här och hela tiden se hur Johannes och Sophie beter sej har fått mej att tänka på hur jag själv var som barn. Och jag har kommit fram till att jag var nog också lika totalt jättejobbig ibland. Jag kommer inte själv ihåg detta men när jag var liten och blev arg så skrek jag, och skrek, och skrek, och skrek, har mamma och pappa berättat. Och jag slutade aldrig. Mamma och pappa sa till mej att gå in på mitt rum, och det gjorde jag, men jag slutade inte skrika för det. Jag brukade lägga mej i sängen och skrika tills jag somnade (även om det var mitt på dagen alltså), och när jag vaknade var jag lika glad som om ingenting hade hänt. Och nu när Sophie börjar skrika för att hon inte får som hon vill, ungefär som jag, utan uppehåll (fast Gabi och Per använder inte gå-in-på-ditt-rum metoden) så känner jag bara att "snälla nån, sluta skrik, det hjälper inte.". Men naturligtvis förstår inte barn det, jag gjorde det ju uppenbarligen inte som barn. Men nu som vuxen (eller nästan vuxen åtminstone) så förstår jag hur mycket huvudvärk jag måste ha gett mina föräldrar som liten med allt mitt skrik. Så, mamma och pappa, förlåt för allt onödigt skrikande jag har gjort! Jag vill även be om ursäkt för alla tidiga mornar som jag väckte er med högljutt lekande eller nåt annat.

Vilka insikter man gör när man är på andra sidan vuxen-barn förhållandet. Fast nu kanske jag är lite mer förberedd på att skaffa egna barn sen nån gång i framtiden. Jag menar, det kommer ju inte komma som någon chock för mej hur barn kan beter sej när de är trötta och lätt gnälliga. Det finns alltså en del lärdomar att dra när man jobbar som au-pair. För på det här sättet får man möjlighet att på nära håll studera två olika familjer (sin egen och sin au-pair familj) innan man själv ska skaffa familj. Och då kan man göra jämförelser i uppfostringsmetoder och sätt att hantera olika situationer på. På det sättet kan man göra sej en bedömning på vilka sätt man själv vill använda som förälder, och alltså vara lite mer förberedd och inte bara bli som sina egna föräldrar (inte för att jag tycker ni gjort nåt fel mamma och pappa). Fast detta är ju bara rent teoretiskt, om det fungerar i verkligheten får vi se när jag själv skaffar mej barn. För det är ju inte säkert att en metod som fungerar bra på ett barn passar lika bra till ett annat barn, så jag kommer nog få min beskärda del av utbrott och bekymmer över uppfostran ändå :P

Sen jag kom hit har jag ätit en del nya maträtter. Det mesta riktigt gott faktiskt. Till att börja med kann jag ju säga till mångas förvåning att jag har ätit mycket mat med lök i och en del maträtter med paprika i. Men det första nya jag åt kallas mohn-nudeln, vilket är nåt som påminner om pasta fast det är potatis i läste jag i innehållsförteckningen, det är själva nudel-delen (uttalas nodel ungefär), till det äter man alltså mohn (uttalas mån), vilket är malda vallmofrön blandat med florsocker. Första gången jag åt det tyckte jag att det var suspekt, framförallt kanske för att det är rätt så sött, men vi har hunnit äta det några gånger till och nu tycker jag faktiskt att det är riktigt gott. Fast jag är noga med att borsta tänderna efteråt.

En annan rätt jag ätit bestod av rätt mycket som jag i vanliga fall skulle rynka på näsan åt. Bland annat en massa lök, paprika och röda bönor. Fast I vörigt var det också pasta (eftersom allt detta slutar i en pastagratäng), tomater, auborgin, zuccini och majs. Man steker/kokar och lägger allt i en ugnsform och låter stå i ugnen en stund och det smakar jättegott!

Jag har även ätit tofu för första gången, i en tofu och couscous sallad. Där steker man också det mesta (tofu, purjolök och morötter) med lite soja och vitlök och blandar ihop det med couscousen och det blir också förvånansvärt gott. Det är nånting jag kommer kunna tänka mej att laga sen när jag flyttar tillbaka till Sverige också, även pastagratängen kann jag äta igen faktiskt.

Nåt som inte är nytt för mej eftersom jag varit i Österrike tidigare är knödel, men det är nog inte många av er som jga känner som vet vad det är. Och ärligt talat så vet inte jag heller direkt vad dom innehåller eftersom jag inte varit med och gjort knödel nån gång, jag har bara kokat färdiggjorde knödels. Men i vilket fall så är det runda bollar (jag tror att huvudingrediensen är mannagryn, men jag är inte säker) och dom finns I olika varienter, man kan ha kött i dom eller så kan man göra som jag har ätit dom och äta dom med sylt till, då har man naturligtvis inget annat i dom förutom grunddegen så att säga.

Sen så kan man inte bo i en österrikisk familj utan att äta schnitzel naturligtvis. Den vanligaste schnitzeln, även kallad wienerschnitzel är den med fläsk i, men dom kallar även panerad fisk för fiskschnitzel till exempel och man kan även göra schnitzel av kyckling. Så det har jag också ätit här. Sen har jag lagat lite vanlig svensk mat här och det har även Per gjort. Bland annat har vi ätit vanliga pannkakor, och även ugnspannkaka, min kyckling i apelsinsås (eller rättare sagt mammas), ugnsbakad falukorv (även om det inte direkt finns falukorv här, det närmast rent smakmässigt är en typ av kalkonkorv) och andra vanliga maträtter som pasta med pastasås (innehållande skinka och ännu mer lök), hemmagjord pizza och pannbiffar.

Jag har ätit andra nya maträtter också fast jag kan inte skriva om alla. Det skulle ni nog tycka vore rätt långtråkigt. Vill ni ha recept till nåt får ni väl skicka ett mejl :D

Ps. Jag har även introducerat tanken att man kan äta stuvad spenat till panerad fisk åtminstone för den här familjen. Eller rättare sagt så var tanken ny för Oma Grete, det var bara hon, jag och barnen som åt det eftersom vi var dom enda hemma just då. Men hon tyckte det var gott. Ds.

Detta är egentligen bara en liten parantes. Men jag har gjort en irriterande upptäckt. Det tyska Word-programmet är jobbigt! Ni vet att det finns nån inställning som gör att det automatiskt blir stor bokstav första bokstaven efter punkt, nåt liknande finns här fast det är mycket jobbigare, iaf om man skriver på svenska. När man ska skriva kan, typ jag kan köra bil, så ändras det automatiskt till kann, alltså med två n som i den tyska stavningen. Det finns säkert dom som har lagt märke till detta i mina tidigare blogginlägg eftersom jag skriver dom först i Word och sen klistrar in i bloggen. Och först när jag brukade skumma igenom mina texter och upptäckte jag och jag hade skrivit kan med två n och trodde att jag blivit totalt förtyskad redan, det trodde kanske ni också, men så är alltså inte fallet. Tack och lov! Jag trodde att mina fingrar skrev tyskt utan att jag var medveten om det, ungefär som att jag alltid skriver itne istället för inte. Och det skrämde mej faktiskt lite att jag gjorde en sån spräklig miss. Men men, nu var det ju som sagt itne mitt fel utan datorns och då är allt lugnt :D Jag ber er bara ha förstålse för detta i framtiden.

För att ta upp det här med namn igen, fast ett annat område, så har jag hunnit läsa en del barnböcker (och andra böcker) på tyska vid det här laget. Och då också böcker som även finns i Sverige. Till exempel så har jag läst Pettson och Findus tältar. Fast det heter inte Pettson och Findus på tyska, det heter Petterson och Findus. Och jag menar, varför ändra namnet om det bara är en sån pytteliten detalj som Pettersson som man har ändrat? Det är ju fortfarande ett svenskt, relativt svåruttalat namn, så varför inte låta det vara som det är? Då är det ändå lite bättre, fast inte mycket, med hur dom har gjort med Emil i Lönneberga. Han har bytt namn totalt nämligen. Här heter han Michel in Lönneberga. Det stör mej det också, jag menar heter han Emil så heter han det. Och alla andra i Katthult fick ju ha kvar sina namn.

Men när jag tänkte på detta så kom jag att tänka på att så gör vi ju i Sverige med när vi översätter barn- och ungdomsböcker till svenska. Till exempel min favorit som 11-13 åring, Kitty, den där tjejen som löste en massa mysterier ni vet. Hon heter egentligen på originalspråk Nancy. Det visste ni kanske inte men det gör hon. (Och för er som sett "That 70's show" vet kanske också att Nancy Drew böckerna är Jackies favoritböcker eftersom Kitty/Nancy är lika perfekt som Jackie. Det var för övrigt det som gjorde att jag slutade läsa Kitty, hon var så perfekt i allt att jag till slut blev spyfärdig av det. Det är inte naturligt.) Och med dom böckerna har den svenska översättaren gjort samma sak som den tyska gjort med Emil. Man har ändrat förnamnet, dock inte efternamnet, på huvudpersonen medan alla andra heter samma som på original. Fast det som verkligen irriterat mej mest hittills är i Harry Potter, Hermione fick inte ha kvar sitt riktiga namn, och inte heller Faster Marge. De heter Hermine (inte heller här någon stor förändring så varför?) och Faster Magda. Mycket irriterande enligt min åsikt. Det finns säkert en jättebra och logisk anledning till detta som alla egentlig håller med om, bara det att jag vet inte vad den anledningen skulle kunna vara. Inte när det gäller ungdoms- och vuxenböcker åtminstone. Barn kanske har svårare att förstå att alla inte heter Emil, Frida, Anna eller Johan i resten av världen. Hela grejen med att det finns mer i världen än just den staden dom bor i är ju lite svår att föreställa sej för barn, så det gör att jag nästan kan gå med på det att man ändrar namnen i barnböcker (dock inte Pettson --> Petterson ändringen när den är så totalt onödig).

En annan sak med det här med att ändra namn på saker och ting. Jag har nu läst Nils Holgerssons  underbara resa genom Sverige på tyska. Och där upptäckte jag att Skåne har ett eget namn på tyska. Det heter Schonen. Detta tyckte jag var lite smålustigt, så jag var tvungen att kolla upp om det var några fler landskap som hette något annat på tyska. Jag visste redan att Småland inte gjorde det eftersom det helt enkelt hade stått Småland i boken, men jag tog upp min ordbok och började slå upp de svenska landskapen. Och efter vad jag hittade så är det bara Skåne och Dalarna som har egna tyska namn. Dalarna heter Dalekarlien, vilket inte låter vidare tyskt enligt mej men men, vad gör man. Nu kan det ju vara så att jag har missat nåt landskap för jag är inte så duktig att jag kan räkna upp alla landskap utantill (men jag lyckades komma på 16 st iaf, fast jag vet inte hur många landskap det finns iofs så jag vet inte hur nära jag är att kunna alla) Jag frågade Gabi över detta och hon sa att hon inte visste varför det var just dessa som fått egna namn men en anledning till namngivandet kann vara att kombinationen sk och bokstaven å inte finns i tyska språket och att man därför bara helt enkelt skrivit om Skåne till tyskt uttal och att det då blev Schonen, Dalarna hade hon ingen förklaring till.

Jag har alltid tyckt att Helen är ett relativt enkelt namn. Inget svårt att uttala, kanske lite problematiskt att skriva eftersom det finns en massa olika varianter som Helene, Helén, Heléne m.m. och alla uttalas på samma sätt. Men jag har aldrig tidigare behövt upprepa mej när jag presenterar mej, om det inte händelsvis skulle vara väldigt högljutt runt omkring. Men här i Österrike har jag behövt upprepa mej minst en gång nästan varenda gång jag presenterat mej för en ny person. Det är rätt svårt att förstå för mej, jag har ett utländskt namn här. Fast istället reagerar jag ungefär likadant mot alla andra här också. Eller, jag upprepar vad jag tror att dom sa så får dom rätta mej om jag säger fel. Till exempel så på taekwondon finns det en tjej som heter Ifa, och det är ju inte direkt ett vanligt namn i Sverige om man säger så. Plus att när det sägs av en tysktalande person är det svårt att höra även om det är ett vanligt namn. En annan tjej heter Monica och hon presenterade sej som Moni, och det kanske inte verkar så svårt när man läser det, men när hon sa det hade jag problem med att få ihop det till ett namn. Det var först när hon sa att det var ett smeknamn för Monica som jag fattade att det var Moni hon sa.

Fast det är inte bara det att jag har ett utländskt namn som är svårfattligt. Hela idéen med att jag är en utlänning här är lite underlig. Jag menar det syns ju inte direkt på mej att jag inte är österrikisk. Det är först när jag ska säga nåt som det märks, och då tydligt! Jag har tänkt på hur jag alltid har lagt märke till alla som inte pratar korrekt svenska, inte för att jag tycker det är dåligt av dom att inte kunna utan det är mer bara en del i min hjärna som lägger märke till alla språklig fel. Och nu är jag i samma situation, fast på andra sidan, varenda gång jag öppnar munnen. Jag tänker ju själv på vilka grammtiska fel jag gör i tyskan när jag tänker efter på det jag sagt och tänker då givetvis på hur personen jag pratat med också säkerligen lagt märke till det. Det är inte så att jag skäms för det, jag är ganska säker på att alla har överseende med mina språkmissar, men jag själv är en sån pedant vad gäller att jag ska prata grammatiskt korrekt så det irriterar mej. Om jag inte varit jag nu sv hade detta kunnat leda till att jag slutat prata och blivit en tyst blyg ltien person, men jag har svårt för att vara tyst så jag får stå ut med att inte kunna prata korrekt tyska, än.

Fast sen så har jag upptäckt att det finns väldigt många som på nåt sätt har kontakt med Sverige. En tjej på taekwondon umgås en del med en svensk familj, en kille på taekwondon har en dansk fru så han pratar faktiskt till och med lite svenska (varför han pratar svenska när han har en dansk fru vet jag inte) och en mamma jag pratade med lite grann på dagis när jag hämtade upp Sophie har en kompis som pluggat svenska i Budapest och just nu arbetar i Sverige. Så som svensk är jag inte direkt jätte exotisk som utländsk.

Med idag så har jag tränat taekwondo här i Österrike tre gånger, och jag känner mej växlande bra och växlande kass. Så det jämnar ut sej rätt bra :P Den här klubben koncentrerar sej mer på poomsae tekniker (orkar inte förklara vad det är, kolla upp själva om ni vill veta) medan klubben i Lidköping var mer inriktade på själva kampdelen. Så alltid när vi tränar poomsae här så känner jag mej som en riktig nybörjare, för det är vad jag är på det, fast det är lite pinsamt eftersom mitt skärp visar att jag inte är nybörjare. Fast jag har föklarat detta så det är ingen som ser ner på mej :D utan jag får helt enkelt träna extra hårt på den biten nu. Plus att när vi tränar sparkar och sparring så är jag mycket bättre och kan visa vad jag egentligen går för, tur för mej så dom inte bara tror att jag är dålig :P

Fast det finns ett till problem förutom att jag är dålig. Språket. Nu har jag börjat vänja mej vid att ha tyska runt omkring mej, men i en gympasal med mycket akustik och folk som pratar samtidigt som tränaren så har jag riktigt svårt att förstå allt. Jag löser det problemet genom att helt enkelt vänta och se vad alla andra gör, och förstår jag inte ändå frågar jag nån. Fast förhoppningsvis vänjer jag mej vid att höra tyska där också, det skulle ju underlätta lite grann.

Idag har jag varit tillbaka i medeltiden. Det kändes nästan så i alla fall. Jag har varit på en medeltidsmarknad i staden Eggenburg. Det var jätteroligt! Det fanns en massa marknadstånd med diverse medeltidsförknippade föremål som svärd och pilbågar och bjällror och armband och halsband och medeltidskläder och en massa roliga saker. Och det var en riddarturnering och dom gjorde det till en sån fantastisk show, man skrattade och häpnade allt om vartannat. Jag blev som ett barn igen :D Det fanns en massa musikanter överallt. Jätteduktiga sådana. Jag har hört en underbart unik version av "Amazing Grace" framförd avv biffiga killar med bar överkropp och nåt som liknade skinnkiltar, och dom spelade på medeltidsliknande trummor (alltså inget modernt trumset) och, tro det eller ej, säckpipor. Det lät jättemäktigt. Riktigt bra. En annan musikgrupp var också med killar i bar överkropp (fatta att det fanns en del att titta på alltså!), fast dom här killarna hade långhåriga pälsbyxor (kommer ni ihåg dom där lurviga stövlarna som var rätt moderna för nån vinter sen? Tänk er dom fast som hela byxor och inte bara stövlar så har ni en bra bild för er hur dom såg ut). Och jag måste säga att det var smått sexigt faktiskt, på ett visst primitivt sätt :P

I vilket fall så kunde man också skjuta prick med slangbella, vilket Johannes gjorde (och medan jag stod och väntade på att dom skulle bli klara försökte nån ragga upp mej tror jag. Det kom fram en kille till mej och frågade om jag var där själv, när jag sa att jag inte var själv utan bara väntade på några gick han.) Man kunde även kasta yxa och skjuta pilbåge. Vi var där ca fyra timmar och naturligtvis köpte jag grejer. Jag är ju trots allt bara en liten flicka som lätter faller för sådana frestelser. Så jag köpte ett mini vindspel, metal och inte av trä, och en jättefin prydnadsgrej som man kann hänga upp i fönstret eller nåt. Så nu har jag lite minnessaker ifrån den här dagen också, och det är tur. För jag kunde itne ta några kort, vilket jag annars gärna hade gjort, men batterierna var slut och jag hade inte hunnit köpa några nya =( Fast jag kommer nog ihåg det viktigaste ändå ;)

Nu har jag bott här i lite drygt två veckor. Det känns inte som mitt hem, det lär det nog aldrig göra, men jag vet att jag bor här nu. Och jag har börjat lära känna stället så att säga. Till exemepl så har jag börjat lära mej på vilken sida dörren lysknapparna sitter och var det mesta finns i köket och sånna saker. Och jag vet var Sophies dagis ligger, jag vet var lite släktingar till min "familj" bor och jag vet var man köper frimärken och var jag kan handla saker jag behöver o.s.v. Det är bra. Och eftersom skola och dagis har varit igång nu i fyra dagar så har jag börjat komma in i vardagsrutinerna. Det är också bra, nu vet jag min plats här, och den känns bra.

En sak jag däremot inte vant mej vid är euro. Det spelar ingen roll hur logiskt jag räknar ut hur mycket nånting kostar, kostar t.ex. en 50cl fanta 2.00 euro på ett café så känns det i mej att det är billigt, även om jag rent logiskt vet att det i kronor skulle vara ca 18kr, och det är dyrt. Men det hjälper inte att jag tänker logiskt. Det är en av anledningarna till att jag lyckats spendera så mycket pengar redan. Men men, förhoppningsvis lär jag mej det också Jag har börjat försöka tänka I euro och inte hela tiden omvandla det till kronor, det är liksom lite smidigare om jag gör det, men det är svårt. Det kommer nog bli ännu jobbigare när jag kommer hem till Sverige igen och upptäcker att kostar 10 ggr så mycket :P

Naturligtvis är det inte min första skoldag jag menar utan barnens, eller i Sofies fall, första dagen i dagis igen efter sommaren. I mitt fall så var det mer utav första ordinarie arbetsdagen, eftersom hittills har det varit sommarlov och hela familjen har haft lov så det har inte direkt varit några rutiner. Men som det varit idag kommer det alltså fortsätta resten av min tid här ungefär. Och det blir nog inte så dåligt. Iofs måste jag gå upp kl 6 så jag är färdig att assistera barnen när de vaknar så de blir färdiga i tid (och tro mej, man har inte mycket tid över för sej själv så man måste vara klar i förväg!) men det gjorde jag ju nästan hela min skoltid också så det klarar jag väl av ett år till. Och efter att jag gått med Sophie till dagis och kommit hem igen (ca kl 08.00) så kan jag ju faktiskt sova lite till om jag känner för det. Sen ska jag hämta Sophie igen kl 11.30 och när vi kommer hem måste maten bli klar så fort som möjligt eftersom barnen är otroligt hungriga vid det laget. Och sen är det bara att leka hela eftermiddagen med Sophie och se till att Johannes gör sina läxor och inte ställer till allt för många dumheter (som att elda i trädgården vilket han gjorde idag). Fast eftermiddagarna är inte riktigt så lätta som jag kanske får det att låta. Att hitta på lekar i fem - sex timmar fem dagar i veckan åt en tre åring är itne det lättaste. Men men, jag klarar av det med :D

Jag vill också skriva i detta inlägget att jag faktiskt åkte till Schönbrunn i lördags och den slottsparken är enorm! Jag gick omkring där i drygt två timmar och jag hann inte se allt. Till exempel så ligger ju Schönbrunns djurpark där och den var jag aldrig ens inne i. Fast klockan hann bli stängningsdags innan jag hunnit till djurparken så det får bli en till resa till Schönbrunn nån annan dag. Och jag har ju tio månader kvar här så det borde jag liksom hinna tycker man ju :P

Som ett litet Ps. ska jag tyst säga att på de två veckorna jag har varit här har jag redan hunnit spendera ca 120 euro redan. Fast som sagt så säger vi det tyst!

Först ska jag bara säga att jag sitter på ett internetcafé i Wien just nu och har köpt två böcker (inte planerat, ett impulsköp) en kalender (det var planerat, Gabi sa att det skulle vara praktiskt för då kan vi gå igenom hennes scema vecka för vecka och jag kan skriva ner och på så sätt komma ihåg allt viktigt som händer) och jag har även köpt mozartkulor (nougat och marsipan för er som inte vet, plus att det var väldigt inplanerat, jag gjorde nästan den här Wien resan enbart för mozartkulorna och sen planerade jag in andra saker jag kunde göra när jag ändå är här). Vad jag mer ska göra här i Wien idag är att jag ska åka till Schönbrunn. Det är väldigt fint väder här idag, åtminstone just nu, imorse var det tjockt med moln men dom har försvunnit :D

Men men, till saken. Igår köpte jag en cd-spelare så att jag kan lyssna på mina cd-skivor. rätt praktiskt va? Och det första udda med det här inköpet var att vi hade sett en annons om billiga cd-spelare i en affär så naturligtvis gick jag till den affären. Men jag hittade inte själv cd-spelarna så jag tänkte att jag skulle fråga i kassan. Fast det var ju lättare tänkt än gjort. Jag kunde inte komma på ett enda ord på tyska som jag behövde så jag frågade expediten om jag kunde prata på engelska istället (den frasen kom jag i alla fall ihåg som tur var) och det fick jag. Så jag började prata. men till min förtvivlan upptäckte jag att jag inte kunde prata engelska heller, jag sa ungefär vartannat ord på engelska och vartannat på tyska. Fatta att den expediten måste tyckt att jag var underlig! I vilket fall så fick jag min cd-spelare och jag gick hem. När jag väl var på mitt rum packade jag upp cd-spelaren och satte i en cd-skiva för att kolla om den tog brända skivor, vilket den tur nog gjorde. Sen bestämde jag mej för att kolla in om det fanns några bra radiokanaler och då lyckades jag bläddra fram en tjeckisk eller slovakisk kanal (tror jag) som spelade klassisk musik. Kanske inte riktigt vad jag sökte så jag bläddrade vidare. Jag kom till en kanal som spelade en låt av Justin Timberlake och tänkte att det kanske kommer bättre låtar så jag stannade kvar vid den stationen. Och nästa låt som börjar känner jag igen introt på som en Carola-låt och tänkte att "Jaha, spelar dom Carola i Österrike?" Jag kommer inte på vilken låt det är men tänker att det borde jag ju höra bara hon börjar sjunga. Så kommer sången och jag spetsar öronen. Och vad hör jag om inte en italiensk cover på Carolas "Gloria"! Det var ju ännu underligare än att dom skulle spelat Carolas svenska version. Jag tror jag får nöja mej med att lyssna på  mina cd-skivor för jag tror inte att jag klarar av fler sådana chocker.

Som en sista grej vill jag bara tala om att jag har beskrivit dom japanska skriftsystemen på tyska för Gabi, och det var inget lätt som ni kanske kan tänka er!