Helens blogg

Jag har alltid tyckt att Helen är ett relativt enkelt namn. Inget svårt att uttala, kanske lite problematiskt att skriva eftersom det finns en massa olika varianter som Helene, Helén, Heléne m.m. och alla uttalas på samma sätt. Men jag har aldrig tidigare behövt upprepa mej när jag presenterar mej, om det inte händelsvis skulle vara väldigt högljutt runt omkring. Men här i Österrike har jag behövt upprepa mej minst en gång nästan varenda gång jag presenterat mej för en ny person. Det är rätt svårt att förstå för mej, jag har ett utländskt namn här. Fast istället reagerar jag ungefär likadant mot alla andra här också. Eller, jag upprepar vad jag tror att dom sa så får dom rätta mej om jag säger fel. Till exempel så på taekwondon finns det en tjej som heter Ifa, och det är ju inte direkt ett vanligt namn i Sverige om man säger så. Plus att när det sägs av en tysktalande person är det svårt att höra även om det är ett vanligt namn. En annan tjej heter Monica och hon presenterade sej som Moni, och det kanske inte verkar så svårt när man läser det, men när hon sa det hade jag problem med att få ihop det till ett namn. Det var först när hon sa att det var ett smeknamn för Monica som jag fattade att det var Moni hon sa.

Fast det är inte bara det att jag har ett utländskt namn som är svårfattligt. Hela idéen med att jag är en utlänning här är lite underlig. Jag menar det syns ju inte direkt på mej att jag inte är österrikisk. Det är först när jag ska säga nåt som det märks, och då tydligt! Jag har tänkt på hur jag alltid har lagt märke till alla som inte pratar korrekt svenska, inte för att jag tycker det är dåligt av dom att inte kunna utan det är mer bara en del i min hjärna som lägger märke till alla språklig fel. Och nu är jag i samma situation, fast på andra sidan, varenda gång jag öppnar munnen. Jag tänker ju själv på vilka grammtiska fel jag gör i tyskan när jag tänker efter på det jag sagt och tänker då givetvis på hur personen jag pratat med också säkerligen lagt märke till det. Det är inte så att jag skäms för det, jag är ganska säker på att alla har överseende med mina språkmissar, men jag själv är en sån pedant vad gäller att jag ska prata grammatiskt korrekt så det irriterar mej. Om jag inte varit jag nu sv hade detta kunnat leda till att jag slutat prata och blivit en tyst blyg ltien person, men jag har svårt för att vara tyst så jag får stå ut med att inte kunna prata korrekt tyska, än.

Fast sen så har jag upptäckt att det finns väldigt många som på nåt sätt har kontakt med Sverige. En tjej på taekwondon umgås en del med en svensk familj, en kille på taekwondon har en dansk fru så han pratar faktiskt till och med lite svenska (varför han pratar svenska när han har en dansk fru vet jag inte) och en mamma jag pratade med lite grann på dagis när jag hämtade upp Sophie har en kompis som pluggat svenska i Budapest och just nu arbetar i Sverige. Så som svensk är jag inte direkt jätte exotisk som utländsk.