Helens blogg

Lördag igen då. Jag måste säga att jag tycker veckorna går rätt snabbt nu. Jag har redan varit här i snart 6 veckor, det är en och en halv månad! Det betyder att jag bara har nio månader kvar, och det låter inte så farligt, det är ju bara trekvarts år. Fast jag tycker inte längre att det är jobbigt att vara här så länge. Jag har kommit in ordentligt i familjen nu och tycker bara att det ska bli roligt att vara här såpass länge. Fast alla är ändå välkomna att hälsa på :D

I vilket fall så har jag funderat lite det senaste över det här med barn. Vad otroligt söta barn kan vara, och däremellan kan de vara totalt jättejobbiga. Att vara här och hela tiden se hur Johannes och Sophie beter sej har fått mej att tänka på hur jag själv var som barn. Och jag har kommit fram till att jag var nog också lika totalt jättejobbig ibland. Jag kommer inte själv ihåg detta men när jag var liten och blev arg så skrek jag, och skrek, och skrek, och skrek, har mamma och pappa berättat. Och jag slutade aldrig. Mamma och pappa sa till mej att gå in på mitt rum, och det gjorde jag, men jag slutade inte skrika för det. Jag brukade lägga mej i sängen och skrika tills jag somnade (även om det var mitt på dagen alltså), och när jag vaknade var jag lika glad som om ingenting hade hänt. Och nu när Sophie börjar skrika för att hon inte får som hon vill, ungefär som jag, utan uppehåll (fast Gabi och Per använder inte gå-in-på-ditt-rum metoden) så känner jag bara att "snälla nån, sluta skrik, det hjälper inte.". Men naturligtvis förstår inte barn det, jag gjorde det ju uppenbarligen inte som barn. Men nu som vuxen (eller nästan vuxen åtminstone) så förstår jag hur mycket huvudvärk jag måste ha gett mina föräldrar som liten med allt mitt skrik. Så, mamma och pappa, förlåt för allt onödigt skrikande jag har gjort! Jag vill även be om ursäkt för alla tidiga mornar som jag väckte er med högljutt lekande eller nåt annat.

Vilka insikter man gör när man är på andra sidan vuxen-barn förhållandet. Fast nu kanske jag är lite mer förberedd på att skaffa egna barn sen nån gång i framtiden. Jag menar, det kommer ju inte komma som någon chock för mej hur barn kan beter sej när de är trötta och lätt gnälliga. Det finns alltså en del lärdomar att dra när man jobbar som au-pair. För på det här sättet får man möjlighet att på nära håll studera två olika familjer (sin egen och sin au-pair familj) innan man själv ska skaffa familj. Och då kan man göra jämförelser i uppfostringsmetoder och sätt att hantera olika situationer på. På det sättet kan man göra sej en bedömning på vilka sätt man själv vill använda som förälder, och alltså vara lite mer förberedd och inte bara bli som sina egna föräldrar (inte för att jag tycker ni gjort nåt fel mamma och pappa). Fast detta är ju bara rent teoretiskt, om det fungerar i verkligheten får vi se när jag själv skaffar mej barn. För det är ju inte säkert att en metod som fungerar bra på ett barn passar lika bra till ett annat barn, så jag kommer nog få min beskärda del av utbrott och bekymmer över uppfostran ändå :P