Helens blogg

Det har ändå gått ganska snabbt tycker jag. Självklart att när jag tänker tillbaka på allt jag hunnit med så inser jag att jag faktiskt varit här i två månader men tiden har gått så snabbt. Allt har blivit så normalt här nu*. Så normalt att jag har svårt att skilja på saker från Sverige och från Österrike. Jag kan "upptäcka" en sak här i huset eller på väg nånstans och tänka att en sån har vi hemma också, men så börjar tänka efter och inser att det har vi inte alls. Jag har bara sett den saken där så många gånger så den känns normal nu och då förknippar jag den med hemma eftersom det känns som om jag varit här så kort tid. Förvirrande, tycker ni? Ganska kan jag tänka mej. Men om ni är eller kan tänka er in i min situation kanske ni förstår. Men jag tycker det är bra att allt börjar kännas normalt. Det är ett tecken för att jag kommit in i rytmen nu så att säga. Och jag trivs väldigt bra, så det är en trevlig rytm jag har hittat, det enda att klaga på är väl att jag måste gå upp klockan 06.00 på mornarna. Men det gjorde jag ju när jag gick i skolan och började klockan åtta också så det fixar jag.

Sen språket såklart. Alla säger ju att man till och med börjar tänka på tyska om man är i ett tysktalande land tillräckligt länge, naturligtvis gäller det alla språk, men så långt har jag itne kommit. Förmodligen beror det på att jag inte pratar enbart tyska utan en del svenska också med barnen och Per. Men jag tänker till viss del på tyska. Om jag föreställer mej samtal så blir det på tyska och har jag precis pratat en massa tyska med nån så är jag så inställd på tyska att jag tänker på tyska också (så om jag inte hade pratat nån svenska här skulle jag nog tänka helt på tyska vid det här laget) och även om jag fått instruktioner om något på tyska tänker jag på tyska medan jag utför den uppgiften och upprepar instruktionerna i huvudet. Och jag har blivit så van vid att det pratas tyska överallt att det är svårt att tänka tillbaka på fester eller helt enkelt större folksamlingar i Sverige som jag varit med om och förstå att alla pratade svenska. Det känns på nåt sätt fel att åtminstone inte två, tre personer pratade tyska vid dom tillfällena. Så lite skadad har jag nog blivit av dom här två månaderna. Det är nästan så att jag är lite orolig för hur skadad jag kommer vara efter alla mina tio månader här.

*Om man nu kan säga att något är normalt. Jag tycker inte om det ordet egentligen. Jag har för mej att jag och Elin diskuterade det en gång. Vi kom inte fram till nåt om det direkt men vi kann fram till tre andra påståenden som vi tror på: 1. Objektivitet är omöjligt för en normal människa! 2. Perfektionism är individuellt! 3) Ingen är felfri!