7 dagar kvar
Om man räknar med idag så är det alltså 7 dagar kvar tills jag åker. Tisdag förmiddag nästa vecka åker jag hemifrån och kl 16.50 är det tänkt att jag ska landa i Wien. Sen kommer jag inte hem igen förrän juni nästa år. Fatta att den tanken gör mej nervös!
Naturligtvis är jag inte enbart nervös utan tycker även att det ska bli rätt spännande, jag menar, jag ska bo i Österrike och det enda som jag måste göra är att passa två barn under dagarna. Sen kan jag ju göra vad jag vill resten av tiden. Men det är även det som är orsaken till min nervositet, vad ska jag göra hela tiden? Självklart kan jag se en massa sevärdigheter och gå på stan i Wien och en massa såna saker, men det är ju inte roligt att göra det själv. Tänk om jag inte hittar några kompisar där? Jag åker ju ifrån alla mina kompisar här hemma och jag känner inte en enda människa i Wien eller Hollabrunn (det är där min au pair familj bor). Alla jag pratat med säger att det kommer ordna sej, jag kommer hitta en massa kompisar så jag behöver inte oroa mej. Visst, tänker man rent logiskt på det så borde jag ju hitta åtminstone några att umgås med. Jag menar familjen jag ska bo hos kanske känner nån annan familj med barn i min ålder. Jag ska fortsätta träna taekwondo där och då borde jag ju kunna bli kompis med nån i den klubben. Sen finns ju alltid svenska kyrkan i Wien och där jag borde kunna hitta nån annan svensk som är trevlig. Men det är de här orden "kanske" och "borde" som oroar mej. Det finns ju inget som säkert säger att jag kommer hitta kompisar.
Det är i alla fall det som jag är nervös för nu. Fast det har det inte varit hela tiden, anledningen till att jag är nervös har varierat lite. Först var det det att jag skulle flytta så långt bort, jag menar det är ju inte som om jag kan åka hem över helgen om jag får hemlängtan. Sen var det det att jag ska byta flyg i Berlin på en gigantisk flygplats och jag var skitnervös för att jag inte skulle hitta och missa flyget. Framför allt dagen då mina flygbiljetter anlända var jag riktigt nervös eftersom då blev det lite mer på riktigt. Men de grejerna har jag slutat oroa mej för eftersom jag har insett att jag kommer klara mej ändå. Jag menar, får jag hemlängtan kan jag alltid ringa hem och prata med alla eller skicka mejl tre gånger om dagen eller nåt sånt. Och på flygplatsen kan jag alltid fråga någon som jobbar där om jag känner att jag inte hittar, så det borde inte vara några problem. Det är så jag hanterar nervositeten, jag kommer på alla möjliga anledningar till att det inte finns nåt att vara nervös för och då kan jag ju inte gärna fortsätta vara nervös utan att se dum ut =P
Fast trots att jag har en sån vattensäker metod att slippa vara nervös, och den har alltid funkat tidigare, så är jag ändå nervös inför det här året i Österrike. Men men, jag överlever nog (förhoppningsvis)!
Naturligtvis är jag inte enbart nervös utan tycker även att det ska bli rätt spännande, jag menar, jag ska bo i Österrike och det enda som jag måste göra är att passa två barn under dagarna. Sen kan jag ju göra vad jag vill resten av tiden. Men det är även det som är orsaken till min nervositet, vad ska jag göra hela tiden? Självklart kan jag se en massa sevärdigheter och gå på stan i Wien och en massa såna saker, men det är ju inte roligt att göra det själv. Tänk om jag inte hittar några kompisar där? Jag åker ju ifrån alla mina kompisar här hemma och jag känner inte en enda människa i Wien eller Hollabrunn (det är där min au pair familj bor). Alla jag pratat med säger att det kommer ordna sej, jag kommer hitta en massa kompisar så jag behöver inte oroa mej. Visst, tänker man rent logiskt på det så borde jag ju hitta åtminstone några att umgås med. Jag menar familjen jag ska bo hos kanske känner nån annan familj med barn i min ålder. Jag ska fortsätta träna taekwondo där och då borde jag ju kunna bli kompis med nån i den klubben. Sen finns ju alltid svenska kyrkan i Wien och där jag borde kunna hitta nån annan svensk som är trevlig. Men det är de här orden "kanske" och "borde" som oroar mej. Det finns ju inget som säkert säger att jag kommer hitta kompisar.
Det är i alla fall det som jag är nervös för nu. Fast det har det inte varit hela tiden, anledningen till att jag är nervös har varierat lite. Först var det det att jag skulle flytta så långt bort, jag menar det är ju inte som om jag kan åka hem över helgen om jag får hemlängtan. Sen var det det att jag ska byta flyg i Berlin på en gigantisk flygplats och jag var skitnervös för att jag inte skulle hitta och missa flyget. Framför allt dagen då mina flygbiljetter anlända var jag riktigt nervös eftersom då blev det lite mer på riktigt. Men de grejerna har jag slutat oroa mej för eftersom jag har insett att jag kommer klara mej ändå. Jag menar, får jag hemlängtan kan jag alltid ringa hem och prata med alla eller skicka mejl tre gånger om dagen eller nåt sånt. Och på flygplatsen kan jag alltid fråga någon som jobbar där om jag känner att jag inte hittar, så det borde inte vara några problem. Det är så jag hanterar nervositeten, jag kommer på alla möjliga anledningar till att det inte finns nåt att vara nervös för och då kan jag ju inte gärna fortsätta vara nervös utan att se dum ut =P
Fast trots att jag har en sån vattensäker metod att slippa vara nervös, och den har alltid funkat tidigare, så är jag ändå nervös inför det här året i Österrike. Men men, jag överlever nog (förhoppningsvis)!
Skriv vad ni tycker, tack!
Trackback
